Östersjön, belägen i norra Europa, är ett unikt vattenområde som ständigt väcker diskussion: är det egentligen ett hav eller något annat? Med sin blandning av söt- och saltvatten, långa bytescykler för vattenmassorna och sin känsliga miljö är Östersjön ett av världens mest särpräglade innanhav.
Vad gör Östersjön unikt?
Östersjön skiljer sig från många andra hav i världen genom att vara nästan helt inneslutet av land och ha begränsade förbindelser med andra hav. Det får sitt saltvatten huvudsakligen från Nordsjön, genom trånga och grunda passager som Öresund och Bälten. Dessa förhållanden skapar en långsam vattenutbytestakt—det tar mellan 20 och 30 år för allt vatten i Östersjön att bytas ut. Denna isolering gör att miljögifter och föroreningar som släpps ut i havet stannar kvar under mycket lång tid, vilket påverkar ekosystemet negativt.
Östersjön är också känd för sitt bräckta vatten, vilket innebär att vattnet är en blandning av söt- och saltvatten. Salthalten varierar från cirka 25 promille i Kattegatt till bara 2 promille i de nordligaste delarna av Bottniska viken. Denna variation i salthalt skapar en tuff miljö för de organismer som lever där, då de måste kunna hantera både söt- och saltvattensförhållanden.
Från innanhav till bräckt hav
Östersjön har en spännande geologisk historia som började för cirka 11 000 år sedan, när den senaste inlandsisen smälte bort från norra Europa. Då var Östersjön en sötvattenssjö som genom landhöjningar blev avskuren från andra havsområden. Efter hand skapades nya utlopp mot Atlanten genom Öresund och Bälten, vilket tillät saltvatten att strömma in och gradvis förvandlade Östersjön till ett bräckt innanhav.
Den långsamma landhöjningen pågår fortfarande i vissa delar, särskilt vid Ångermanlandskusten, vilket bidrar till Östersjöns fortsatta utveckling och påverkan på dess vattensammansättning.
Östersjöns ekosystem – artfattigt men anpassat
Östersjöns bräckta vatten innebär att få arter trivs riktigt bra där. Många marina arter som normalt lever i hav har svårt att överleva på grund av den låga salthalten, medan sötvattensarter inte är anpassade för de saltare områdena. Resultatet är att Östersjön har ett artfattigt ekosystem där endast de mest anpassningsbara arterna klarar sig. Exempel på sådana arter är torsk, flundra, abborre och gädda.
Trots detta är Östersjön hem för en del unika arter. Vildlaxen och torsken har genetiska särdrag som skiljer dem från populationer i andra hav. Dessutom upptäcktes Östersjöflundran så sent som 2017, en fisk som endast finns i Östersjön. Detta visar hur den unika miljön också kan ge upphov till speciella arter.
Påverkan från människor – en hotad miljö
Med ett avrinningsområde som omfattar nio länder och en befolkning på över 90 miljoner människor, är Östersjön ständigt utsatt för mänsklig påverkan. Industrialisering, jordbruk och skogsbruk runt havet leder till att näringsämnen, miljögifter och andra föroreningar strömmar ut i havet. Detta har resulterat i problem som övergödning och syrebrist i vissa bottenområden, vilket skapar så kallade ”döda bottnar” där inget liv kan existera.
Östersjön är ett av de mest förorenade innanhaven i världen, och särskilt algblomningar är ett tydligt tecken på övergödning. Under sommarhalvåret kan stora områden av havet täckas av en gulgrön sörja av alger, vilket bidrar till syrebrist när de bryts ned på botten.
Sötvattensfloder och isbelagda vintrar
En intressant aspekt av Östersjön är dess beroende av de stora floderna som mynnar i havet, som Neva, Wisła och Dalälven. Dessa floder bidrar med stora mängder sötvatten och påverkar salthalten i de norra delarna av havet. Neva står ensam för ungefär 20 % av allt sötvattentillskott till Östersjön.
På vintern täcks stora delar av Östersjöns norra områden av is. Bottenviken är ofta helt isbelagd, liksom de inre delarna av Finska viken. Denna isbildning påverkar både djurlivet och sjöfarten, men är också en viktig del av havets naturliga cykel.
Miljöåtgärder och internationellt samarbete
Östersjöns känsliga ekosystem har lett till flera initiativ för att förbättra havets miljö. Helsingforskonventionen är ett exempel på ett internationellt avtal mellan länderna runt Östersjön, där man tillsammans arbetar för att minska föroreningar och bevara biologisk mångfald. Stora ansträngningar har också gjorts för att reglera fisket i Östersjön, särskilt vad gäller torskbestånden, som tidigare har varit kraftigt överfiskade.
Men trots dessa insatser kvarstår många problem. I dag är det ofta de små, diffusa källorna till föroreningar som är svårast att åtgärda, till exempel näringsläckage från jordbruk eller dåligt renade båtbottenfärger. Därför är det viktigt att både myndigheter, organisationer och privatpersoner tar ett gemensamt ansvar för att skydda Östersjöns unika miljö.
Slutsats: Hav eller innanhav?
Så, är Östersjön ett hav? Ja, det är ett hav, men ett mycket speciellt sådant. Med sin unika blandning av söt- och saltvatten och långa bytescykler fungerar det mer som ett innanhav än de öppna hav vi annars tänker på. Östersjöns utmaningar är många, men dess unika miljö gör det till en plats som både fascinerar och engagerar människor i hela regionen. För att säkerställa att framtida generationer kan njuta av detta unika vattenområde, är det viktigt att vi fortsätter att arbeta för en hållbar användning av Östersjön.
